Ångest över att tiden går så snabbt. Ångest över att jag inte kan göra alla glada. Vill kunna tänka på mig själv utan att må dåligt och få skuldkänslor. 

  Samtidigt vill jag inte flytta, jag vill bo nära alla, som det alltid varit. Vill kunna följa med min familj i deras liv och vara delaktig. Så funkar det inte längre. Jag är numera vuxen och förväntas flytta och skaffa eget liv. 

  Jag tycker det är svårt, är så hemmakär och mår dåligt när jag åker därifrån. 

Jag är ledsen över att jag för det mesta mår dåligt. Jag är ledsen över att du gör mig så ledsen. Jag är ledsen över att vi är oense. Jag är ledsen över att du försöker men jag bara vänder kinden till. Jag är ledsen över att det är som det är just nu. Jag är ledsen över att jag inte vet om saker och kommer kunnas ändras, om jag kan låta saker förlåtas, eller om jag bara ska låta det förloras. Jag är ledsen över att alltid vara ledsen. 

Jag: Vad är det? 

Erik: Nä, ingenting. Tänker bara att jag är så glad att jag har dig. 

Jag: .. Jaha.. 

Erik: Ja.. Du är ju som mitt allt. Vet inte vad jag skulle göra utan dig. 

Vill göra en sån. Ska göra en sån.

  Hoppas ni inte blev allt för besvikna när ni tryckte på min blogglänk på Facebook, ni kanske trodde att något hemskt hade hänt eftersom jag skrivit "hatar mitt liv"........ Aja ;) 

  Då var det en liten kissekatt, där i mörkret. Jag blev förälskad på en gång och hukade mig ner så den skulle få lite kärlek. Katten kom mot mig på en gång, purrade och ville bli klappad. 

Efter lite mys så tänkte vi att: "nä, vi måste hem." 

  Såklart följde katten efter. Den sprang efter oss, gick bredvid oss, det var som att den vaktade oss och ville se att vi gick säker på våran hemresa. Katten älskade oss helt enkelt, med hela sitt hjärta. 

Jag börjar känna hur ont det gör i mitt hjärta, hur ont det kändes att tänka "Det är inte min katt.", "den måste bli fri från våran kärlek.". 

  Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Jag började gå utan att titta mig för bakåt. Hjärtat dunkade och jag visste inte vad jag skulle tro. Skulle den följa efter, skulle den stå och titta på mig, i mörkret, ensam, rädd, frusen, söt? 

  Jag tog tag i mitt mod och sneglade bakåt. Jag såg en liten skugga springa efter mig. Jag ville springa mot katten och mysa med den i all evighet. Istället gick jag snabbare, och snabbare, och tillslut jättesnabbt. Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare och fortare, dels för att jag var hjärtekrossad, och dels för att jag var andfådd. 

Jag kunde inte ta det mer. Jag stannade upp. Tittade bakåt snabbt. Jag såg katten sitta vid gatlyktan, lyset riktades på det underbara djuret, som bara tittade på mig, frågande: "varför älskar du inte mig?" 

Saken är. Jag älskar dig. Nu och för alltid. 

Äter middag så sent 

Jämt 

Trött