Ångest över att tiden går så snabbt. Ångest över att jag inte kan göra alla glada. Vill kunna tänka på mig själv utan att må dåligt och få skuldkänslor. 

  Samtidigt vill jag inte flytta, jag vill bo nära alla, som det alltid varit. Vill kunna följa med min familj i deras liv och vara delaktig. Så funkar det inte längre. Jag är numera vuxen och förväntas flytta och skaffa eget liv. 

  Jag tycker det är svårt, är så hemmakär och mår dåligt när jag åker därifrån. 

Jag är ledsen över att jag för det mesta mår dåligt. Jag är ledsen över att du gör mig så ledsen. Jag är ledsen över att vi är oense. Jag är ledsen över att du försöker men jag bara vänder kinden till. Jag är ledsen över att det är som det är just nu. Jag är ledsen över att jag inte vet om saker och kommer kunnas ändras, om jag kan låta saker förlåtas, eller om jag bara ska låta det förloras. Jag är ledsen över att alltid vara ledsen.