Då var det en liten kissekatt, där i mörkret. Jag blev förälskad på en gång och hukade mig ner så den skulle få lite kärlek. Katten kom mot mig på en gång, purrade och ville bli klappad. 

Efter lite mys så tänkte vi att: "nä, vi måste hem." 

  Såklart följde katten efter. Den sprang efter oss, gick bredvid oss, det var som att den vaktade oss och ville se att vi gick säker på våran hemresa. Katten älskade oss helt enkelt, med hela sitt hjärta. 

Jag börjar känna hur ont det gör i mitt hjärta, hur ont det kändes att tänka "Det är inte min katt.", "den måste bli fri från våran kärlek.". 

  Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Jag började gå utan att titta mig för bakåt. Hjärtat dunkade och jag visste inte vad jag skulle tro. Skulle den följa efter, skulle den stå och titta på mig, i mörkret, ensam, rädd, frusen, söt? 

  Jag tog tag i mitt mod och sneglade bakåt. Jag såg en liten skugga springa efter mig. Jag ville springa mot katten och mysa med den i all evighet. Istället gick jag snabbare, och snabbare, och tillslut jättesnabbt. Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare och fortare, dels för att jag var hjärtekrossad, och dels för att jag var andfådd. 

Jag kunde inte ta det mer. Jag stannade upp. Tittade bakåt snabbt. Jag såg katten sitta vid gatlyktan, lyset riktades på det underbara djuret, som bara tittade på mig, frågande: "varför älskar du inte mig?" 

Saken är. Jag älskar dig. Nu och för alltid.