Jag har märkt att man egentligen är ganska ensam när det är kväll eller då natten börjar komma förbi. Som när jag kommer hem från något ställe på natten. Då låser jag upp dörren, kliver in och allt jag bemöts av är ett enda mörker. Jag vet inte vad ni tycker, men nog skulle det varit mycket bättre och välkomnande om t.ex. en robot (en kärleksfull, inte en sån där mordhotande robot som finns i iRobot filmen) skulle komma fram till en med vidöppna armar och liksom.. välkomna en till sitt egna hem! Men tyvärr finns inte det, så jag måste traska mig vidare, eller rättare sagt smyga vidare för att inte väcka mina småbrorsor. Ner för trappan och in till mitt rum. Där nere är det bara jag, baaara jag. 

Nu är inte det här sån jättefarlig situation, utan man kan kallad det.. överreaktion. Men om jag tänker längre, några månader framåt, så kommer jag bo i en lägenhet alldeles ensam. Ingen mamma på övervåningen som skriker på mig att jag ska vakna för det är ju skola strax. Inga småbröder som kommer in till rummet när man är fullt upptagen med läxa som måste vara klar imorgon. Inga nära vänner som man vill träffa helt tvärt, men det går inte för att man bor några förbannade mil bort från den personen. Då får det räcka med sms eller ett telefonsamtal, men det är liksom inte samma sak.

Ni behöver inte säga hur det kommer att bli. Jag vet hur det kommer att bli, halvt. När jag praoade i Östersund tyckte jag att det skulle bli hur kul som helst. Inga föräldrar.. Kan det bli bättre? Och visst, jag tyckte att det var hur kul som helst - första dagen. Efter några dagar blev det för mycket, det liksom fattades någonting. Närhet, tjatiga föräldrar, jobbiga bröder. Jag tror inte jag har pratat så mycket som jag gjorde när pappa kom och hämtade mig i dorotea med både han och brorsan i bilen. Munnen gick liksom hela tiden. Jag tror inte jag har längtat hem så mycket som jag gjorde då. Då var jag borta i en vecka..

Så ja, jag vet hur det kommer att bli när jag flyttar för att gå gymnasium i Umeå, I know. Det är inte världens lycka och jag vet att jag kommer att ångra mig sen när jag har satt min fot där i några månader, men det är bara att bita ihop och fortsätta. Right?

*puuuh*... Snacka om det var skönt att skriva av sig! Och jag förstår om ni inte orkar läsa, ni behöver inte, det är bara ord.